En extremt dum tanke dök upp i mitt huvud i provrummet idag...

...."hur kort får kjolen vara när man passerat 30?". Jag lovar att det aldrig ska hända igen. Och ja, kjolen fick följa med mig hem.

Hörni, det börjar faktiskt bli dags att vakna nu...

Det är alla gånger värt en missad buss, femton minuters kö och en kvarts extra promenad en svinkall februarinatt vid femsnåret...

...när man väl har den i sin hand. Den kokta eller grillade med hälften mos och hälften pommes. Och hörru korvgubben vid Slussen (som tittade så frågande på Linds och mig när vi beställde delikatessen); den heter "hälta å vart" och är min hemstads oslagbara nationalrätt. Tätt följd av grynkorven naturligtvis.

Värd 50 gånger mer eller mindre?

Jag fick med mig mycket trevligt i bagaget från London...

...men herrn längst ned till höger hade jag klarat mig alldeles utmärkt utan.

Så jag drar dit i några dagar.

Höjden av lycka...

...en grådimmig januarisöndag måste vara att det finns ett finanskrisförlåtande och klimatsnällt Koh Pangan, fem minuter hemifrån. Med en coconutshake i näven och lite palmer i ögonvrån känns våren plötsligt inte lika oändligt långt borta.